Jump to content
Green Blog

Varghatet i Sverige

Detta inlägg baseras till stor del på Kerstin Ekmans bok Herrarna i Skogen. Texten skrevs någon gång för två eller tre år sedan.

Skräcken för varulvar bytte under 1500-talet skepnad och ersattes av hatet och rädslan för vad man kallade djävulens djur, nämligen vargen. Kerstin Ekman skriver att Kyrkan i Europa spelade en väldigt stor roll i skepnadsbytet. Kyrkosamfundet i Spanska Santiago de Compostela bestämde redan år 1114 att varg skulle jagas och dödas varje påsk och pingst. Man tvingade dessutom allmänheten att delta i kyrkans vargbekämpning . Om man inte deltog fick man böta genom att antingen betala ett sou (ett mynt) eller bli av med ett får till kyrkan. I Frankrike skrev präster en vargskräckens bön och besvärjelse som idag finns bevarad i många olika varianter. Rykten började spridas om att inte bara boskap utan också människor hade blivit offer åt vargen. Myndigheterna i staden Toulouse i sydvästra Frankrike bekräftade inte bara dessa rykten, de överdrev dem också. Enligt parlamentet i Toulouse år 1606 så hade vargar tydligen lyckats döda 500 män, kvinnor och barn på bara tre månader. I 1500-talets Sverige så spred den katolske kyrkoherden Olaus Magnus sägner om vargen som ett blodtörstigt djur som åt människofoster. Magnus idéer byggde på historieberättelser från den benediktinska munken Paulus Diaconus som levde under 700-talet.

Medan skräcken för vargen växte sig allt starkare så diskuterade teologer och kyrkomän fortfarande under 15- och 1600-talet om varulvar och vargar. Man diskuterade om det var det möjligt för män att förvandlas till blodtörstiga vargar – en form av varulv? Kunde trollkarlar förvandla sig och andra till dessa vilddjur? Eller var vargarna kanske bara besatta av djävulska demoner?

Även om vargarna sakta men säkert tog över skräcken bland människor från varulvarna så dröjer det till slutet av 1700-talet tills det verkade som att varulvsidéerna äntligen var på tillbakagången, skriver Ekman. I Frankrike började man tro att det kunde finnas blodtörstiga varghybrider mellan varg och före detta boskapsvaktande hundar. 1776 översatte svenske Magnus Orrelius en anonym skrift om en människodödande best som enligt skriften skulle ha dödat 50 människor och åstadkommit stor skada i en fransk provins. Ekman skriver att Ludvig den femtonde sände ut 2000 man i ett 40-tal stora skallgångar för att göra slut på denna best. Den människoätande vargen sägs ha skjutits till döds 1765. Det fanns inget som tydde på att man ansåg att detta kunde ha varit en såkallad varulv.

Under 1800-talet så ansåg insamlare av folkloristiskt material såsom sagor, sägner och gåtor att tron på övernaturligheter och vargen som djävulens djur snart skulle vara ett minne blott. Prästen Afzelius kallade dessa sägner för "det enfaldiga lantfolkets tro".

Men skräcken för vargen har levt kvar i dagens Sverige i form av hat, motsägelser och iden om att vargen är ett hot mot människan. Varghatet verkar vara som starkast hos folk utanför städerna, i områden som genom tiderna ansetts vara "frihetens riken för män som jagat", skriver Ekman. Här har lagar, förbud och fridlysning av varg från stadsbor som inte förstår, och från Stockholm där den "hatade makten sitter" inskränkt och förgripit sig på dessa "frihetens riken".

I det moderna Sverige så visar sig vargskräcken i det dolda genom ordspråket och praktiken STG. Nämligen: Skjut, Tig och Gräv. I Padjelanta, som är Sveriges största nationalpark och som ligger i Lappland vid gränsen mot Norge, hade 1971 en varg synts som senare försvann spårlöst 6 år senare. Men det var bara en varg av många som försvann spårlöst efter fridlysningen 1966 – då man ansåg att vargen var akut utrotningshotad. Enligt uppgifter hade vi då mindre än 10 levande vargar kvar i Sverige. I ett område öster om Kiruna 1978 hade ett vargpar fått en kull på sju valpar. Även efter att fått tillstånd av Länsstyrelsen att såkallat decimera kullen så sköts den sista vargen i flocken olagligt ihjäl året därpå. I nationalparken Stora Sjöfallet i Lappland fanns det 1976 tre vargar. Fyra år senare fanns det bara en varg kvar som blev hetsad från skoter och skjuten. Ekman skriver dessutom att det händer att rovdjursspanare från Länsstyrelserna får sina bildäck sönderskurna.

I offentligheten sprids däremot varghatet och vargskräcken genom rykten och skrönor på debattsidor och massmöten. Vid ett protestmöte i Årjäng sa en markägare att "det är nödvändigt att döda vargen när vi ser den" och att "vi måste börja decimera stammen redan nu" för att kunna få vad han menar är ett "tryggt boende".

Det är värt att notera i detta sammanhang att den svenska vargstammen som idag ligger på 220 vargar är med europeiska mått mätt en mycket låg nivå. Enligt statistik från Svenska Rovdjursföreningen och FNs miljöorgan UNEP så har länder som Grekland, Rumänien, Vitryssland, Spanien och Ukraina mer än tio gånger så mycket varg som Sverige. Och detta trots att de är betydligt mer befolkningstäta än Sverige. I Polen finns till exempel 700 vargar och en befolkningstäthet på 127 invånare per kvadratkilometer. I Sverige finns 220 vargar och 23 invånare per kvadratkilometer. Så uttalanden om att Sverige har för många vargar och att vi snabbt måste stoppa vargstammens tillväxt, så som exempelvis vår Kung hävdade under förra årets kungajakt, är en skröna som helt enkelt inte stämmer.

Lotta Gröning, dåvarande debattredaktör på Aftonbladet, skrev 2006 att:

"Nyligen såg jag att ett fackeltåg ordnades i Mora i syfte att protestera mot rovdjurspolitiken och i synnerhet mot vargen. Det var ett spontant arrangemang och olika röster från tåget spottade ut sitt hat mot vargen och krävde att den skulle utrotas. Hatet tar sig obehagliga former. Djur hetsas till döds, de jagas i mil av sadister på snöskotrar eller fyrhjulingar. Ju brutalare de kan dödas desto bättre tycks det vara."

Men som Ekman skriver i boken (citatet finns på sidan 204 för den som är intresserad):

"Vargen har sina vida vägar när den söker sig till byte. Men där det finns stannar den. För de renskötande samerna är vargen långa vaktnätters pina och sömnlöshet. Den är tjuven och slaktaren som farfar fick jaga slut på om han kunde. Men som man nu inte ska röra om han så har rivit och dödat mitt inne i den kalvande renhjorden. Ersättning utgår. Men man kan tänka sig hur tillfredställande det är att föda upp renar till rovdjursföda."

 Share

0 Comments


Recommended Comments

There are no comments to display.

Guest
Add a comment...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Loading...
×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue. We use cookies and other tracking technologies to improve your browsing experience on our site, show personalized content, analyze site traffic, and understand where our audience is coming from. To find out more, please read our Privacy Policy. By choosing I Accept, you consent to our use of cookies and other tracking technologies.